Du vandrar in på en lugn amerikansk pub. En plats där främlingar är välkomna med nickar och småprat. Istället kommer leendena en sekund för sent. Tänderna är inte vita. Blickarna varar en sekund för länge. Halva rummet talar på tyska. Vätska. Obruten. Den andra halvan sitter tyst och låtsas att den inte förstår. Du låtsas inte heller förstå. Maten kommer, snabbt och med precision. Tungt bröd, fylligt kött, tjock sås... precis som den där senhösten i Bayern i tonåren. Utanför surrar gatorna med precision. Mercedes, Volkswagen, Audi stod alla prydligt uppradade under bleka lampor. En Ford pickup. Skyltarna ser amerikanska ut, men platsens namn och rytm, rösternas kadens, till och med husen... Inget av det hör hemma. Din hjärna undrar, men istället för frågor ber du om notan och går därifrån tidigt utan ett ord. De regementerade bilarna tonar bort bakom dig. Hjulet under dina händer leder dig långsamt tillbaka mot motorvägen. En grön skylt tornar upp sig framför oss. Vita bokstäver. Skarp. Engelska. Din hjärna undrar igen... Men kilometermarkeringarna tickar uppåt för snabbt... Det känns som kilometer. Sedan vrider du ratten ett snäpp åt höger till sportläge.