Utrikespolitiska 'regler' är skitsnack. Vi är alltid på egen hand, i vår egen tid – och modeller från det förflutna kan leda oss vilse. 'Realism' försöker till exempel mestadels tillämpa Bismarcks lärdomar på idag. Men man kan inte anta att Kina är som Tyskland och kommer att elda på en konflikt med väst – eller för att Aten och Sparta hade en vagt bekant konflikt. Kina har historiskt försökt vara en regional hegemon, och har inte invaderat en granne sedan 1979, då de slog till mot Vietnam, åstadkommit lite – och sedan drog sig tillbaka. En plats långa kultur och historia är minst lika viktig som en modell som skapats på ett universitet. En stor blind fläck för västerländsk diplomati är att följa dessa 'modeller' utan historisk, social eller ens språklig kunskap om de potentiella 'rivalerna'. Och de tendentiösa försöken att 'matcha' dessa rivaler kan mycket väl skapa de förutsättningar som modellerna förutspår. Men om du försökte göra en överenskommelse först – skulle det kunna fungera. Vi kan egentligen inte veta detta i USA eftersom vi alltid antar det värsta, provocerar så mycket som möjligt och sedan tar rivalernas reaktioner som bekräftelse på de ursprungliga antagandena.