Paradoxen med att vara förälder är att du hejar på ditt äldsta barn när det springer framåt, samtidigt som du håller hårt i ditt yngsta barn och önskar att tiden bara skulle stanna. På sätt och vis speglar det vår egen – vi längtar efter mer förundran framöver, även när vi känner att vi närmar oss halvvägs på vår egen resa.